En av de största kassasuccéerna i svensk filmhistoria är som en korsning mellan Sällskapsresan och amerikanska Mitt i plåten! (1976). Den blev regissören Hans Ivebergs långfilmsdebut och hans främsta gåva till det svenska folket. Den följde en formel som Iveberg vanligtvis är trogen – det ska vara folkligt, lite spännande och mycket humor. Men ett problem med Göta kanal är att skådespelarna oftast roar mer än materialet de har att jobba med.
Ofrivilliga bad i kanalen
Filmen börjar med en melodi som Björn Isfält har skrivit. Den är trevlig och lätt att komma ihåg, eftersom vi hör den om och om igen under filmens gång i alla möjliga arrangemang. Upprepningar är inget som filmmakarna räds; i och med att handlingen hela tiden utspelas nära vatten är det givet att de flesta i rollistan får ta ofrivilliga bad vid ett eller annat tillfälle. Storyn går ut på att en stenrik oljeshejk tänker lägga in en stororder på motorbåtar och två Stockholmsfirmor tävlar om ordern. De två lagen ska via motorbåt ta sig från Stockholm till Göteborg längs Göta kanal; alla knep är tillåtna, det finns inga regler. Den firma som har bäst förutsättningar att vinna, Uniship, ägs av osympatiska rikemanstyper som har anlitat den arrogante och flashige racerföraren Björn H:son Larson (Stig Engström) att leda deras lag.
Den andra firman, Anderssons varv, har ekonomiska bekymmer och jagas av en nitisk kronofogde (Magnus Härenstam), men ägs av hederliga arbetarklasstyper som själva bildar laget som ska ro hem segern. Det är Janne (Janne Carlsson), hans flickvän Lena (Kim Anderzon) samt Sigurd (Stig Ossian Ericson), gourmet och båtkonstruktör.
Repliker etsade sig fast
Tävlingen får en rivstart och båda lagen är kvicka att ta till fula trick för att sinka rivalen. Det är uppenbart att vi ska heja på Carlsson och hans lag, men ibland är det svårt att bry sig om vem som vinner; båtarna dundrar fram i kanalen utan större hänsyn till natur och medmänniskor. Actionscenerna är för det mesta välgjorda, men inte nödvändigtvis särskilt roliga. Manuset hade aldrig en chans att vinna guldbaggar, men en del av replikerna etsade sig fast. Den främsta förklaringen till varför Göta kanal blev en succé är skådespelarna. Carlsson och Anderzon har något jordnära och genomsympatiskt som gör dem idealiska att spela ett strävsamt, medelålders par som visserligen gnabbas men aldrig skulle svika varandra.
Härenstam gör sin nidbild av den statlige tjänstemannen minnesvärd och Svante Grundberg uppskattades också av biopubliken som den fasligt olycksdrabbade kanotisten som gång på gång hamnar i vägen för tävlingen.
Det låter som att filmen kanske har tempo i alla fall? Tyvärr inte.
Det låter som att filmen kanske har tempo i alla fall? Tyvärr inte. Alltför ofta segar det till och börjar kännas som en fest där alla andra är betydligt fullare än du själv. Vill man se bättre satir över svenskens brist på sjövett får man ut mer av SOS – en segelsällskapsresa (1988). Fast då får du förstås inte höra en ursinnig Carlsson ryta ”nu har de skitit i det blå skåpet”.
Göta kanal eller Vem drog ur proppen? 1981-Sverige. 98 min. Färg. Regi, manus: Hans Iveberg. Musik: Björn Isfält. I rollerna: Janne Carlsson (Janne Andersson), Kim Anderzon (Lena Andersson), Stig Ossian Ericson (Sigurd), Yvonne Lombard, Nils Eklund, Stig Engström, Magnus Härenstam, Rolv Wesenlund, Per Oscarsson, Georg Rydeberg, Peter Harryson, Svante Grundberg, Marie Göranzon… Frank Andersson, Kent Andersson, Ulf Brunnberg, Christer Lindarw, Sune Mangs, Weiron Holmberg, Lars Amble, Bertil Norström, Gunvor Pontén, Michael Segerström, Bosse Parnevik, Mona Seilitz.
Trivia: Georg Rydebergs sista film. Tre uppföljare; först ut är Göta kanal 2 – kanalkampen (2006).