

Den första filmen att visa upp Tage Danielsson som framstående regissör blev med tiden en älskad sommarklassiker, lika svensk som senapssill och regn i juni. Utlandslanseringen av den gick inte så bra; den fick inte tävla i Cannes och den engelska titeln, ”To Go Ashore”, var synnerligen illa vald. Men det är okej. Vi svenskar har ingenting emot att behålla filmen för oss själva.
Väntar på Ensamholmen
Handlingen utspelar sig i skärgården. På Ensamholmen finns en stuga, kokta kräftor samt Lennart (Gösta Ekman) och Berit (Monica Zetterlund). De väntar på sina respektive, Kalle (Lars Ekborg) och Mona (Birgitta Andersson), som är på väg till holmen i en segelbåt. När de väl närmar sig sitt mål sker ett mindre haveri; det efterföljande räddningsförsöket från land misslyckas. På holmen finns ingen telefon utan nu gäller det att övertala den tjurige fiskargubben Garbo (Hans Alfredson) att låna Lennart och Berit hans motorbåt för att undsätta söndagsseglarna. Lättare sagt än gjort.
Kalabalik uppstår
Där har vi en svensk tragedi i all sin prakt. Ingmar Bergmans religiösa mardrömmar bleknar i jämförelse – på holmen finns de klarröda kräftorna men på båten finns dryckerna som kräftorna kräva. Separationen är ångestladdad.
Kalabliken ger upphov till många roliga scener med slapstick och kvicka replikväxlingar. Konceptet må vara lika enkelt som en Lasse Åberg-film, men filmmakarna får ändå ut mycket av det och är inte rädda för att experimentera. Här finns till exempel ett smått rubbat collage där Andersson jagar ”Hatte” Furuhagen som har ryckt åt sig den falukorv som pluggar igen ett hål i skrovet. Den scenen känns mycket 60-tal, men jag menar det inte som en pik. Visst finns här andra mindre lyckade inslag, men det är priset man får betala för experimentlustan.
Den tragiska sidan av filmen skulle inte komma till sin rätt om det inte vore för Martin Bodins vackra sommarfoto ute i skärgården. Här finns förutsättningen för en underbar kräftskiva, men det enda som aldrig sviker är för en gångs skull vädret. Det ackompanjeras av den bitterljuva titelmelodin vars livskraft tycks vara ännu starkare än filmens, särskilt när den sjungs av Zetterlund.
Gösta Ekman snubblar runt som om han redan vore Papphammar.
Större delen av rollistan är bekant från såväl Danielssons regidebut, Svenska bilder (1964), som Hasseåtages revyer; samtliga är mycket minnesvärda. Gösta Ekman snubblar runt som om han redan vore Papphammar. Lars Ekborgs tjurige kapten är mycket sevärd i sina dambyxor. Hans Alfredsons koleriske fiskargubbe med obegriplig skärgårdsdialekt och en ohälsosam kärlek till Esther Williams har tagit sin plats i filmhistorien. Tage Danielsson själv är den stumme, otursdrabbade direktören som hänger med på skutan. Kvinnorna har inte fått riktigt lika roande roller, men är ändå ovärderliga för filmen. Missa inte ögonblicket då Ekborg och Zetterlund dansar med varandra trots vattnet som separerar dem, samt de försök som görs att stjäla Garbos nyckel till motorbåten; Alfredson har en suverän scen där.
Det slutar som en makaber fantasi, komplett med en absurd hyllning till Televerket. Visst kan man se den här filmen som en satir över hur sårbara vi kan vara trots det moderna samhället, men visst ville nog Hasseåtage att vi bara skulle ta en iskall öl, luta oss tillbaka och roas av svensk humor när den är som mest finurlig.
Att angöra en brygga 1965-Sverige. 102 min. Färg. Regi: Tage Danielsson. Manus: Tage Danielsson, Hans Alfredson. Foto: Martin Bodin. Sång: ”Att angöra en brygga” (Lars Färnlöf). I rollerna: Monica Zetterlund (Berit), Birgitta Andersson (Mona), Katie Rolfsen (Inez), Hans Alfredson, Lars Ekborg, Gösta Ekman, Tage Danielsson, Hans Furuhagen.
Sista ordet: “Jag föddes på inspelningen av Att angöra en brygga ute på en skärgårdsö som heter Högdunsen. Det var där min och Göstas relation började. Jag sökte mig ofta till honom. Han var väldigt bra med barn. Det var få män på den tiden som vände sig till barn, men Gösta gjorde det. Han pratade normalt och lyssnade intresserat trots att jag var liten. Senare umgicks vi som vuxna. Det var skönt att ha en person som kände min pappa. Jag och Gösta kunde prata skit om min pappa, skvallra och skaka på huvudet åt honom.” (Tomas Alfredson, King)
