Det kanske mest berömda omdömet om Stefan Jarls filmdebut gavs av Curt Bergquist, redaktör för Svensk Socialvårdstidning. “Ett filmdravel om slashasar”, konstaterade han om Dom kallar oss mods och hjälpte indirekt själv till att understryka de samhällsproblem som filmen tar upp. De flesta filmkritiker hade en mognare inställning och insåg värdet i skildringen av ungdomar på glid. Än idag känns Dom kallar oss mods relevant. 40 år har gått, men att fånga upp barn som balanserar på en avgrund är fortfarande en utmaning för samhället.
Jarl och Jan Lindqvist mötte Kenta och Stoffe första gången under ett tv-projekt i mitten av 60-talet. Då var regissörerna filmskoleelever och tonåringarna Kenneth “Kenta” Gustafsson och Gustav “Stoffe” Svensson utmärkte sig bland ett gäng som hängde på en fritidslokal i Stockholms innerstad. När Jarl och Lindqvist bestämde sig för att skildra verkligheten för utsatta ungdomar återvände de till Kenta och Stoffe. Deras karisma bär onekligen upp mycket av det slutliga resultatet.
Naiva men kaxiga tonåringar
På sätt och vis kan jag förstå varför Curt Bergquist reagerade som han gjorde. När vi först lär känna duon och deras polare får man räkna med att lyssna på en massa skitsnack från naiva men kaxiga tonåringar. För Kenta och Stoffe är “svenssonlivet” inget alternativ. Stiga upp tidigt, åka till jobbet och somna framför tv:n, att sitta fast i Vällingby med fru och barn… vad är det när man kan resa ut i världen, när alla möjligheter finns? Men att vifta bort dem med argumentet “slashasar” är att ignorera verkligheten lika ihärdigt som Kenta och Stoffe gör. Tidigt i filmen intervjuar regissörerna en av polarna som påpekar att Kenta och Stoffe super för mycket och att de kommer att sluta antingen som narkomaner eller brottslingar. Kompisen säger att han hyser inga illusioner om sin egen framtid… men längre in i intervjun visar sig det snacket bara vara en fasad. Han hoppas visst på en framtid, men att erkänna det vore nästan som att bedra det viktigaste här i världen, polarna.
Plågsamt uppenbar orsakskedja
Det finns givetvis en oerhörd tragik i den här filmen, även om regissörerna inte vältrar sig i den. Gång på gång vittnar de här ungdomarna om hur alkoholiserade föräldrar har misshandlat dem och att socialen har skickat dem till fosterhem. Orsakskedjan till varför de befinner sig i sin nuvarande situation är plågsamt uppenbar. Någon lösning erbjuds vi inte, men filmens främsta uppgift är att illustrera problemet, vilket den gör med önskvärd effekt. Det finns visserligen partier som känns mindre angelägna, särskilt en sexscen som gav censurproblem och inte tillför någonting.
Kenta och Stoffe “spelar” sina roller väl och sanningen blir inte lidande.
Jarl är en stolt manipulatör och det är många scener i filmen som är arrangerade, men Kenta och Stoffe “spelar” sina roller väl och sanningen blir inte lidande. Som tidsdokument, över hur Stockholm såg ut på den tiden samt hur ungdomar klädde sig och pratade, är Dom kallar oss mods oemotståndlig.
Det låg en kollektiv satsning bakom filmen i en tid då vänstern var stark. I slutändan är dock det mest minnesvärda med filmen dess enkla skildring av två pojkar i en tid i deras liv då det fortfarande fanns hopp om att de kunde räddas.
Dom kallar oss mods 1968-Sverige. 101 min. Svartvit. Producerad av Stefan Jarl. Regi, manus, klippning: Stefan Jarl, Jan Lindqvist. Foto: Jan Lindqvist.
Trivia: Två uppföljare; först ut är Ett anständigt liv (1979). Dokumentären Kenta lever (2020) handlar om Gustafssons musikliv.
Sista ordet: “[Jag och Lindqvist] sa till [Rune Waldekrantz, då rektor för Filmskolan]: ‘Vi lämnar Filmskolan, men då kommer ni att få pengar över som vi egentligen skulle haft till vår utbildning. Vi vill ha ut de pengarna nu i stället.’ Det märkliga var att Rune Waldekrantz drev igenom vårt krav i Filmskolans styrelse där det pågick ett ständigt bråk om hur skolan skulle drivas. Det var verkligen upprorets tid. Trots att vi var så uppkäftiga och gapiga sa Rune: ‘Vi har räknat ut vad vi skulle ha lagt för pengar på er, ni får 90 000 kronor.’ Rune var väl glad att bli av med oss. De 90 000 tog vi glatt emot och gjorde filmen.” (Jarl, “Stefan Jarl – En intervjubok”)