När jag läste filmvetenskap i Halmstad i slutet av 90-talet hade dokumentärfilmaren Ingela Romare bjudits in för en föreläsning. Hon visade en av sina bästa filmer, Mod att leva (1983), och inledde en diskussion bland oss elever om vilken attityd till sanningen man bör ha som dokumentärfilmare. Det visade sig att hon inte alls var ett fan av Stefan Jarl. Det faktum att han öppet använder sig av stark manipulation i sina filmer var något som Romare kritiserade hårt. För henne var det fel att regissera verkligheten på det sätt som Jarl gjorde. Jag förstår mycket väl vad hon menar, och tycker att det är värt att diskuteras, men när man ser Ett anständigt liv är knytnäven i magen så stark att argumentet smulas sönder.
Så gick det för deras drömmar
11 år har gått sedan vi senast mötte “Kenta” Gustafsson och “Stoffe” Svensson, tonåringarna som levde farligt på Stockholms gator. Hur gick det för dem och deras drömmar om att aldrig förlika sig med svensson-livet? Inte så bra, visar det sig, och det var något som kändes uppenbart redan i Dom kallar oss mods (1968). Vi får snart veta att Stoffe avled av en överdos 1978. Jarl hann tillbringa tid med honom innan dess och även återförena honom med Kenta som hade klarat sig lite bättre. Till skillnad från Stoffe föll aldrig Kenta så djupt ner i avgrunden.
I Ett anständigt liv framstår tonåringarnas snack om ett liv fritt från svensson-fasoner som tragikomiskt i skenet av hur deras liv utvecklades på ett decennium. Villa i Vällingby har de undvikit, visst, men de har istället bytt till sig snedtändning på offentliga toaletter och tillnyktring bland nerspydda alkisar på drogmottagningar.
Med hjälp av Ulf Dagebys suggestiva musik ger regissören oss oförglömliga bilder av existenser vi helst inte vill se. För att vi ska må lite extra illa klipps även bilder från ett slakteri in, för att understryka det mekaniska och motbjudande i hanteringen av dem som befinner sig på samhällets skuggsida.
Misstänkt för dråp
Det är starkt och omtumlande. Inte heller Kentas situation är avundsvärd. Filmen börjar med att han försöker få tag i en förhörsledare som kan förklara för honom varför hans mor Majken har gripits misstänkt för dråp. Det visar sig att hon helt enkelt hade tröttnat på den våldsamme alkis hon hängde ihop med. Senare i filmen i en vidrig scen åker Kenta hem till Majkens lägenhet och försöker skrubba bort det levrade blodet från golvet. Återigen understryker Jarl hur det sociala arvet går från generation till generation. Det som till en början verkar vara filmens ljus, fina scener där Kenta och Stoffe umgås med sina barn, blir till sist som en illavarslande symbol. Det är ångestfyllt att börja fundera på hur det ska gå för dem i framtiden.
Samtidigt finns här även en viss mognad från framför allt Kentas sida… och Jarls, vars regi av den här filmen är genomtänkt och mycket metodisk. De slutsatser och känslomässiga punkter han vill få fram levererar han på ett oerhört skickligt sätt.
Det hade kunnat bli så misslyckat och rent av fånigt, men både Kenta och Stefan Jarl har ett sinne för dramatik.
Manipulationen är som allra tydligast i slutet när Kenta får veta att Stoffe har avlidit; han greppar en yxa för att åka in till stan och konfrontera en del av Stoffes polare. Det hade kunnat bli så misslyckat och rent av fånigt, men både Kenta och Jarl har ett sinne för dramatik som gör att man inte tänker på scenerna som alltför arrangerade. Det lär inte ändra på Romares åsikt… men Jarl har en poäng när han säger att all film är manipulation. Det gäller även klippningen av Mod att leva.
Ett anständigt liv 1979-Sverige. 102 min. Färg. Producerad, skriven och regisserad av Stefan Jarl. Musik: Ulf Dageby. Röster: Lis Nilheim, Björn Granath.
Trivia: Följd av Det sociala arvet (1993).
Guldbaggar: Bästa film, regi.
Sista ordet: “Det här är det svåraste jag någonsin gett mig på och då var jag ändå produktionsledare för Mannen på taket med allt vad det innebar av störtande helikoptrar på Odenplan och liknande […] Alla som är med ställer upp av motståndsskäl. De tyckte att det har gått för långt, nu får det vara nog.” (Jarl, Aftonbladet)