För några år sedan följde jag med en före detta arbetskamrat, hennes dåvarande pojkvän och några vänner upp till Dalarna för att vara med på en kräftskiva där. När vi väl kom fram till sommarstugan slogs jag, som den Stockholmsbo jag är, av renheten i luften och omgivningarnas skönhet. Klyschigt, men jag kunde inte hjälpa det; det var svårt att slå miljöerna runt Siljan.
Rune Lindström kom inte ursprungligen från Dalarna, men det verk han blev ihågkommen för, bygdespelet ”Ett spel om en väg som till Himla bär”, är helt genomsyrat av Dalarna. Urpremiären var 1941, men det är fortfarande tradition att varje sommar uppföra bygdespelet i Leksand, staden där Lindström dog 1973.
Leksand och Jerusalem blir ett
Filmen börjar med att vi får se en rad dalmålningar där den lokala bygden har fogats samman med den kristna tron och bilden av Jerusalem och Israel. Vi träffar Mats Ersson (Lindström), en ung dalkarl som är trolovad med Marit Knutsdotter (Eivor Landström). Bröllopet får dock tragiska förhinder. Pesten sveper över Dalarna och Marit anklagas för häxeri. Det slutar med hennes död och Mats är förkrossad. Han tänker vandra till Vår Herre för att ställa honom till svars och fråga honom varför han inte hjälpte Marit. Vandringen leder till en rad äventyr för Mats. Han träffar profeter, blir räddad i en snöstorm av Josef och Maria och stöter på frestelser som förleder honom.
Började som amatörprojekt
Rune Lindström studerade till präst när han skrev det här bygdespelet. Han läste upp det bland annat för Gösta Folke, som kom att sätta upp pjäsen i Leksand med Lindström i huvudrollen. Det började som ett amatörprojekt, men blev en succé och slutade med ett gästspel på Dramaten. I samma veva gick Lindström med på att bearbeta pjäsen för ett filmprojekt. Han behöll huvudrollen och i en mindre roll ser vi även Folke. Himlaspelet var en omtalad film vid premiären, inte minst för dess tekniska kvaliteter, med Gösta Rooslings foto som i skildringen av Dalarna tycks se till att Gud finns med på ett hörn överallt.
Rune Lindström må vara ett djärvt val i huvudrollen, som den amatörskådespelare han är, men han äger den verkligen.
Mats färd till Vår Herre må ha sina ojämna stunder, men i stort engagerar den här sedelärande fantasin som tycks låna drag från både Charles Dickens ”En julsaga” och Henrik Ibsens ”Peer Gynt”. Sentida kritiker har uppmärksammat de filmiska inslagen i Ibsens verk och nog lämpar sig även Lindströms historia för storslagen behandling på vita duken. Eftersom berättelsen är ordentligt rotad i Dalarnas historia och kultur hade det varit omöjligt att inte filma den där, vilket Sjöberg och Roosling utnyttjar fullt ut. Lindström må vara ett djärvt val i huvudrollen, som den amatörskådespelare han är, men han äger den verkligen, både som den unge, naive dalkarlen och den gamle, fördärvade rikemannen. Även Anders Henrikson är utmärkt som Vår Herre.
Det kanske är rent storhetsvansinne att anta att himmelriket finns i Dalarna, även om jag fick en större förståelse för det under mitt besök. Varför inte, om nu Jämtland kan få för sig att det är en republik. Om årets föreställning av ”Himlaspelet” i Leksand blir av mitt under brinnande pandemi verkar vara osäkert. Men om inte annat finns alltid 80-årsjubileet 2021.
Himlaspelet 1942-Sverige. 106 min. Svartvit. Regi: Alf Sjöberg. Manus: Rune Lindström, Alf Sjöberg. Pjäs: Rune Lindström (”Ett spel om en väg som till Himla bär”). Foto: Gösta Roosling. Musik: Lille Bror Söderlundh. I rollerna: Rune Lindström (Mats Ersson), Eivor Landström (Marit Knutsdotter), Anders Henrikson (Vår Herre), Holger Löwenadler, Gudrun Brost, Emil Fjellström, Hugo Björne, Anita Björk… Torsten Lilliecrona, John Elfström, Wiktor ”Kulörten” Andersson.
Sista ordet: “[Vi har] skyndat oss återge dessa dalmålningar i vår egen tids bildform. Jag menar med skyndat att vi alla brunnit av iver i vårt arbete, ty tid har vi tagit på oss. Det är i dag jämnt ett år sen vi satte i gång. Då vår film nu överlämnas till publiken […] sker det med en önskan att man måtte betrakta det som en dalmålning skall betraktas, det vill säga som ett anspråkslöst ting, avsett till besinning och andakt och ingenting annat. Kunde vi förmedla ett sätt att se på de heliga tingen som våra förfäder sett dem, kanske en dalmålning 1942 i alla fall kan ha ett budskap till dem som nu bruka och bebo samma jord.” (Sjöberg vid premiären, Aftonbladet)