OCH DU TRODDE ATT LIVET VAR RÄTTVIST…
Det sägs ofta att det är lättare att bli ensam i storstaden än ute på landet. Jag vet inte om det stämmer; man kan i alla fall inte gå efter antalet singelhushåll eftersom inställningen till vad som är lycka i livet mäts på olika sätt för olika personer. Johan Klings långfilmsdebut tar upp baksidan av livet i Stockholm och som inflyttad är det lätt att beröras av den.
Rumlar runt på Stureplan
Vi möter två personer som bor i staden. Eva (Michelle Meadows) är en Östermalmstjej vars jobb i klädbutiker tycks gå ut på att vara nedlåtande mot kunderna. Hon är ihop med Micke (Richard Ulfsäter) och tillsammans utgör de ett relativt framgångsrikt par med gott om vänner att rumla runt på Stureplan med.
Bernhard (Michael Segerström) är hennes raka motsats. Alltid överdrivet vänlig och ivrig i sin inställsamhet, men den 61-årige före detta ingenjören på ABB har haft otur på sista tiden. Hans fru har lämnat honom och han har förlorat jobbet. Eftersom villan kräver en stadig inkomst tvingas han kuska runt bland diverse företag på jakt efter ett jobb. En franchisetagare inom McDonald’s förbarmar sig över Bernhard och anställer honom på sin restaurang. Omständigheter leder till att Evas och Bernhards vägar korsas på hamburgerhaket…
Mörkt och kyligt Stockholm
Kling gjorde ursprungligen en kortfilm som heter Jag (2003). Det tog lång tid och hårt arbete att utveckla det till Darling, men filmen visar att det går att göra kvalitativ (och snygg) långfilm i Sverige trots låg budget och noll stöd från Svenska Filminstitutet. Kameran sveper över ett mörkt och kyligt Stockholm och den känslan går även in i karaktärerna. Eva är en rakt igenom tom människa och relationerna mellan Stureplansfigurerna är så kalla att det nästan blir parodiskt. Det är en svaghet i filmen eftersom skildringen av den världen är så stereotyp, kvävd och livlös att ingen människa skulle vilja vara del av den om det vore så här i verkligheten. Kanske beror det på Klings attityd. I en del intervjuer i samband med premiären ger han intryck av att tro att den här hjärtlösa ensamheten som visas i filmen är normen i dagens samhälle. Drag av det finns onekligen, men visst är det en överdriven syn på Sverige idag.
Trots det är filmen både rolig och träffande och det har mycket med skådespelarna att göra. Meadows är rätt som Eva, den svalaste blondin man kan tänka sig, med alltför lite verksamhet under skalpen. Segerström fick något av sitt livs roll och är helt underbar som Bernhard, en man i starkt behov av att sätta ner foten i sin relation till omvärlden. Det är som om hela hans figur andas tragik, trots att det är en helt vanlig man som försöker överleva i en stad som inte är förlåtande mot de som är för snälla.
Slutscenerna känns kanske abrupta, men tanken med filmen är att skildra ett enkelt möte mellan två personer som just då (men kanske aldrig igen) har behov av ett samtal med en lyssnande medmänniska. Det räcker lång väg.
Darling 2007-Sverige. 94 min. Färg. Widescreen. Regi, manus: Johan Kling. Foto: Geir Hartly Andreassen. I rollerna: Michelle Meadows (Eva), Michael Segerström (Bernhard), Richard Ulfsäter (Micke), Tanja Lorentzon, Lis Nilheim, Henrik Lundström.
Guldbaggar: Bästa manliga huvudroll (Segerström), foto.
Sista ordet: “Ansvar är inte direkt på modet. Det känns som om Sverige är ett vilset land där vi släppt idéerna om vilka värden ett samhälle ska byggas på. Utan att komma med moralkakor, så kan man säga att Meadows och Segerström representerar två olika idéer om vilken sorts människa som man ska vara.” (Kling, Dagens Nyheter)