ÖVER MEDEL
DET ÄR SOMMARKVÄLL I STOCKHOLM. ÅRET ÄR 1994 – MITT I VALRÖRELSENS SVERIGE BRINNER ETT SKOTT AV…
Jan Guillou och Leif G.W. Persson är två skribenter som kompletterar varandra väl. Persson är kriminologiprofessorn som började skriva deckare, Guillou är skjutjärnsreportern som uppfann Sveriges James Bond. Persson vet hur polisen och rättsväsendet fungerar, Guillou kan journalister och politiker. De förenade dessa kunskaper i manuset till den här miniserien. Den vite riddaren ger en spännande, lite skrämmande och ganska rolig bild av Sverige 1994.
En seriemördare träder fram
Några veckor före riksdagsvalet blir en svart piketpolis ihjälskjuten. Rasistspekulationerna tar fart i ett land som tre år tidigare röstade in ett parti med främlingsfientliga inslag i riksdagen. Men när en riksdagsman också skjuts ihjäl visar det sig att det egentligen var honom som mördaren var ute efter. Och mannen som kallar sig ”Den vite riddaren” är inte färdig än.
Själva thrillerdelen är en traditionellt berättad mördarhistoria med en avslutning som känns något krystad och osannolik, men den som är vänligt inställd till resten av Guillou-Perssons scenario tycker nog inte att det förstör helhetsintrycket. De har gjort ett bra arbete ihop med regissörerna att hålla uppe spänningen under miniseriens fyra timmar. Men det som nog ändå är intressantast med berättelsen är dess satiriska inslag. Här delas käftsmällar ut till maktkåta byråkrater som sitter på chefsposter inom polisen och hindrar vanliga snutar från att göra sitt jobb. Skrevsparkar går till sensationskåta journalister som går över lik för att få ut sin story och till politiker som låtsas bry sig om de svältande i Afrika men helst äter gratis på Operakällaren.
Här ges en extremt elak och något överdriven bild av journalistik på kommersiella tv-kanaler, men Guillou-Persson vill också få fram att det finns seriösa och goda människor i samtliga dessa yrken. Men några mördande karikatyrer kan de inte låta bli att inkludera – Bert Karlsson, Carl Bildt, Gun Hellsvik och Björn Eriksson kan känna sig hedrade/vanärade.
Skildrar myndigheters inkompetens
Det märks också att Guillou-Persson vill ge en bild av ett Sverige som håller på att bli mångkulturellt. De flesta ser det som något naturligt, men manusförfattarna visar också upp ”vanliga” Svenssons som spottar åt ”negersnutar”, unga nazister som inte kan relatera till något annat än hatet som kokar i dem, gamla nazister som är mer organiserade och medlemmar av Ny Demokrati som inte vet bättre. Till viss del kan säkert upplägget för Den vite riddaren ha tagits från rubrikerna om Lasermannen. I folkhemmet finns en del svärta.
Den mest spektakulära rollen har Stefan Ekman som rikskriminalaren som tvingar åt sig mordutredningen.
Roligaste skådespelarinsatsen gör Sten Ljunggren som den oduglige rikspolischefen. Petra Nielsen, Stig Engström, Anki Lidén och Anders Nyström gör sympatiska poliser. Den mest spektakulära rollen har Stefan Ekman som rikskriminalaren som tvingar åt sig mordutredningen. Till en början ger han intryck av att vara en högeffektiv, rutinerad, hård sheriff, men under ytan finns… ingenting. Han är en byråkrat som aldrig tidigare har lämnat skrivbordsstolen. Den personen och den falska mask han bär sammanfattar allt vad Guillou-Persson vill säga om myndighets-Sverige.
Den vite riddaren 1994-Sverige. 233 min. Färg. Regi: Harald Hamrell, Daniel Alfredson. Manus: Jan Guillou, Leif G.W. Persson. I rollerna: Petra Nielsen (Anna Holt), Stig Engström (Bo Jarnebring), Anders Nyström (Rune Jansson), Anki Lidén, Stefan Ekman, Gert Fylking, Anders Lönnbro, Sten Ljunggren, Loa Falkman, Jan Mybrand, Lennart Jähkel, Claes Ljungmark, Pia Johansson, Mi Ridell, Lena Söderblom, Magnus Skogsberg, Stina Ekblad… Mikael Persbrandt, Leif Andrée, Thomas Hedengran, Martin Timell.
Trivia: Ursprungligen visad i fyra avsnitt. Nielsen och Engström återvände i sina roller för tv-serien Anna Holt – polis (1996-1999).
Sista ordet: “Rikskriminalen satte stopp för [officiell hjälp från polisen]. Man är väl inte alldeles förtjust i karikatyren av rikspolischefen Björn Eriksson […] Serien beskriver vad som skulle kunna hända om Palme mördats en månad före valet. Förmodligen hade det inte blivit något val.” (Persson, Aftonbladet)