Den här filmen fick en särskild Guldbagge för klipparen Fredrik Morhedens insats att få en fyra timmar lång miniserie för tv att fungera som en två timmar lång film för biograferna. Det är onekligen ett imponerande arbete. Jag tillhörde inte den miljonpublik som såg tv-serien och det är tydligen framför allt personporträtten som har blivit lidande när saxen har dansat, men opåverkad som jag är av serien kan jag intyga att filmen fungerar. Vad som tydligen också har tonats ned i övergången är filmens mörkare inslag… fast den är mörk nog så det räcker.
Regissören Geir Hansteen-Jörgensen är född i Norge men utbildad i Sverige, så hans erfarenheter av att se på Sverige utifrån bidrog säkert till hur filmatiseringen av Lukas Moodyssons och Peter Birros manus utvecklade sig. Inför Det nya landet tycks han ha inspirerats av den skakiga handhållna kamera och det råa, urblekta foto som är standard i Moodyssons filmer. Det bidrar till en lätt overklig känsla, vilket passar de surrealistiska inslagen.
Ett omaka par
Det är en road movie om två flyktingar, Massoud (Michalis Koutsogiannakis) från Iran och Ali (Mike Almayehu) från Somalia, som har tröttnat på att sitta på förläggningen och bevittna den ena utvisningen efter den andra. De rymmer och sedermera får de även veta att de ändå skulle utvisas. Det är ett omaka par. Massoud är tjurig och tycker inte särskilt mycket om Sverige; folk är för tysta och deras mat är smaklös. Ali däremot är en sprallig tonåring som desperat gör allt för att bli så svensk som möjligt; Allah har ratats för Jesus, han äter bruna bönor och fläsk och klär sig i gult och blått. Under resan genom sydvästra Sverige möter de säregna människor, inklusive en bedagad Fröken Sverige, Louise (Lia Boysen), som blir deras vän i nöden.
Blir lätt absurt
Här finns mycket humor; manusförfattarna har kul med kulturkrockarna. En romans vävs in i handlingen på ett sött sätt. Utvisningen i de inledande scenerna, som ackompanjeras på ett smått skakande sätt av Anita Lindbloms ”Sånt är livet”, är ett exempel på när filmen blir genuint gripande.
Kanske en del av Sverige i dag, men knappast något som är vardagligt och representativt.
Men man kan diskutera porträttet av Sverige. Manusförfattarna vill visa att allt är inte så välmående och fint bakom fasaderna, men det blir också lätt absurt när nästan varje människa de stackars flyktingarna stöter på är en avart. Här finns det gulliga pensionärsparet som brukar åka till Afrika och sätta på svarta pojkar. Här finns paret som gömmer flyktingar och samtidigt håller på att förstöra sitt äktenskap. Här finns raggare som hatar invandrare. Kanske en del av Sverige i dag, men knappast något som är vardagligt och representativt. Hursomhelst, filmen visar tydligt i flera scener hur det känns att ständigt bli uttittad som om man har gjort någonting fel. Svenskarna må tycka att de är öppna och fördomsfria, men de blir ändå nervösa när en ”svartskalle” står och skriker i en telefon.
Koutsogiannakis och Almayehu är fantastiska och får alla svenskar att kännas främmande för den som ser filmen. Man sympatiserar med duon och hoppas att de ska finna lycka någonstans i detta märkliga, nya land. Boysen är lika bra som en slags symbol för Sverige: hon vilar på fornstora dar, har sina dåliga sidor men det är svårt att inte charmas av henne.
Det nya landet 2000-Sverige. 137 min. Färg. Regi: Geir Hansteen-Jörgensen. Manus: Peter Birro, Lukas Moodysson. Klippning: Fredrik Morheden. I rollerna: Mike Almayehu (Ali), Michalis Koutsogiannakis (Massoud), Lia Boysen (Louise), Lars Väringer, Anette Lindbäck, Simon Norrthon.
Trivia: Miniserien var ursprungligen 232 minuter; där medverkar även Anders Lönnbro, Katarina Ewerlöf och Torkel Petersson.
Guldbagge: Bästa klippning.
Sista ordet: “Jag spelade in intervjuer med iranier och försökte ta efter. Men jag märkte att de talade väldigt långsamt, den här serien hade blivit tio timmar lång om jag hade kopierat språket exakt. Det var en ganska svår procedur. Risken finns alltid att man förlöjligar rollkaraktären. Jag har i alla fall inte fått några klagomål. Däremot mycket beröm.” (Koutsogiannakis, Aftonbladet)