“Hennes roll är svår – hur lätt kan den icke bli följetongsmässig och teatralisk? – men hon bemästrar dessa svårigheter tillfullo.” Så skrev signaturen Axon om skådespelaren Karin Ekelund i den numera nedlagda Stockholmstidningen Nya Dagligt Allehanda vid premiären för Ett brott 1940. Så tiderna kan förändras. Ifall det finns någon skit man kan kasta på Anders Henriksons mest framstående film är det nog att skådespeleriet känns teatraliskt. Men så såg det ut på den tiden och uppfattades inte alls så. Carl Barcklind, som hade en stumfilmskarriär före ljudfilmen, tolkades säkert här som otroligt nedtonad och diskret i jämförelse med hur det såg ut i början av hans karriär. Men om man accepterar det extremt uppskruvade tonläget får man sig en tämligen speciell upplevelse från en tid då liknande filmer var sällsynta i Sverige.
Som hämtade ur tidningsspalterna
Sigfrid Siwertz pjäs, som filmen är baserad på, inspirerades av de omtalade von Sydowska morden som inträffade 1932. Omständigheterna var blodigare i verkligheten, men flera ingredienser är som hämtade ur tidningsspalterna. Hugo (Sigurd Wallén) är familjen von Degerfelts svarta får, en växelförfalskare och ockrare. Efter en utlandsvistelse kommer han till sin bror, justititerådet Anders von Degerfelt (Barcklind), och ber om hjälp. Han återvänder till sitt hem tomhänt.
Han råkar bo i samma hus som journalisten Bror Risberg (Håkan Westergren), som är fullt upptagen med att försöka charma en annan av grannarna. Samma kväll som Bror är på väg till hennes lägenhet blir han nästan omkullknuffad av en man i rock som rusar nerför trappan. Bror hinner inte se vem det är, men senare på kvällen upptäcker portvaktsfrun (Dagmar Ebbesen) att Hugo ligger död i sin lägenhet. Polis tillkallas och kommissarie Lilja (Gösta Cederlund) konstaterar att ett mord har skett. Dagen efter samlas släkten von Degerfelt hemma hos Anders för att fira hans 60-årsdag, men han fick veta redan under natten att hans bror är ihjälslagen…
Lätt att tänka Cluedo
Med alla överklasstitlar som flyger omkring och ett kriminalfall som ska lösas av den nitiske kommissarien är det lätt att tänka Cluedo när man ser filmen. Men det är inget större mysterium vem som har bragt Hugo om livet. Mordet i sig är inte den viktigaste ingrediensen i filmen, utan snarare vad som orsakade de våldsamma känslorna och hur relationerna ser ut inom den långt ifrån psykiskt välmående borgarfamiljen.
Filmen har ett stort sinne för humor, särskilt i den första delen innan mordet sker.
Under 60-årskalaset introduceras vi för några av medlemmarna. Hans (Henrikson) försörjer sig (försöker i alla fall) som målare och är en tvättäkta dandy och cyniker som irriterar familjen med sina ständiga poser; Rutger (Edvin Adolphson) är en före detta flygkapten som hyser ett i det närmaste hat mot sin far, Anders. Filmen har ett stort sinne för humor, särskilt i den första delen innan mordet sker där vi bekantar oss med Ebbesens paranta portvaktsfru och hennes hunsade make (Gösta Bodin) som bara kommunicerar med hjälp av sin återkommande hicka. Ett riktigt roligt radarpar, och Henriksons cynismer lättar också upp den blytunga stämningen. Det behövs, för tungt blir det.
Mot slutet gör Adolphson och Barcklind upp med varandra på ett överhettat sätt som antyder hur spänt det alltid har varit mellan dem – även det en tydlig blinkning åt orsakerna bakom de von Sydowska morden. Slutscenen är mycket minnesvärd och det är kanske först där som vi fullt ut kan förstå de passionerade känslorna.
Det här är inget revolutionerande i sig, men spännande, underhållande och välspelat. Och med ett allvar som förvånade kritikerna. Svensk film 1940 visade sig vara mer än ytliga beredskapsrullar och sömniga farser.
Ett brott 1940-Sverige. 92 min. Svartvit. Regi: Anders Henrikson. Manus: Anders Henrikson, Carlo Keil-Möller, Bengt Idestam-Almquist. Pjäs: Sigfrid Siwertz. Klippning: Rolf Husberg. I rollerna: Edvin Adolphson (Rutger von Degerfelt), Karin Ekelund (Maud von Degerfelt), Carl Barcklind (Andreas von Degerfelt), Gösta Cederlund, Anders Henrikson, Håkan Westergren… Sigurd Wallén, Dagmar Ebbesen, Hilda Borgström.
Sista ordet: “När det slutgiltiga manuskriptet i början av året låg färdigt och granskat av [Sigfrid Siwertz] hade jag hunnit bli verkligt entusiastisk för min uppgift. Jag såg i Ett brott inte min stora uppgift för året utan min största filmuppgift hittills. Men att tänka och låta fantasin skena är en sak, hur det hela blir en annan, och vad man kommer att säga om resultatet en tredje.” (Henrikson, Aftonbladet)