EN SERIEMÖRDARE GÅR LÖS I STOCKHOLM. MARTIN BECKS ENDA VITTNE… EN FÖRRYMD FÅNGE.
Det finns snart fler Martin Beck-filmer än stjärnor i himlen, men endast två är riktigt sevärda, den här och Mannen på taket (1976). Maj Sjöwall och Per Wahlöö inspirerades av fallet John Ingvar Lövgren, en seriemördare vars offer inkluderade två små flickor som mördades i augusti och september 1963 i Stockholm. Studiet av en pedofil resulterade i en av parets bästa böcker. Denna uppdaterade filmversion gör det tydligt att det spelar ingen roll vilken era berättelsen utspelas i: rädslan för vad våra barn kan utsättas för kommer aldrig att kännas omodern.
Första offret hittas i Vanadislunden
Mannen på balkongen var en av tre Martin Beck-rullar i den här serien att visas på bio. Vi följer en man som ser ut att vara 40 år gammal och som ofta möter barn i sitt arbete. Just denna sommar i Stockholm plågas han av något betydligt värre än hettan – sitt begär som han snart tappar kontrollen över. Snart hittas det första offret i Vanadislunden, en flicka, som har blivit våldtagen och strypt. Fler offer skördas och kommissarie Martin Beck (Gösta Ekman) inser att den ansvarige kommer att slå till igen om han inte stoppas.
Samtidigt jagar Gunvald Larsson (Rolf Lassgård) en farlig förbrytare som har rymt från Hall, men tvingas omprioritera när det visar sig att en rånare som slog till mot en kiosk i Vanadislunden vid tiden för det första flickmordet kan ha sett pedofilen.
Sorgsen och otäck ton
Daniel Alfredson regisserade även ett annat kapitel i den här serien, Roseanna (1993); båda filmerna blev starten på en framgångsrik karriär. Hans fotograf Peter Mokrosinski låter Stockholm bada i ett gyllene, varmt solljus men det är inget positivt med det. Hettan är som en förbannelse för pedofilen som rör sig kring Observatoriekullen som en osalig ande, oförmögen att finna själslig ro. Det finns en sorgsen och otäck ton i filmen som gör att man lider med mänskligheten. Det är en spännande historia; när kopplingen mellan mördaren och rymlingen från Hall blir uppenbar ökar tempot. Tyska skådespelare arbetas alltid in i den här seriens filmer, men för en gångs skull har det skett smärtfritt. Här kommer en kriminolog från Berlin naturligt in i handlingen.
Filmens svarta slut känns som en trovärdig konsekvens.
I övrigt är det som alltid skönt att se Ekman och hans team; de ger den här tungsinta filmen en dos humor. Det kan behövas eftersom en stor ambition i manuset är att försöka förklara vad det är som driver en pedofil att ta ett så stort steg som att döda barn. Filmens svarta slut känns som en trovärdig konsekvens; Becks kalla passivitet säger allt i scenen. Däremot undrar jag varför alla barn ser lätt 50-talsaktiga ut; ska det vara en symbol för en svunnen idyll som krossas?
Det här är ett klassiskt exempel på hur man skapar spännande och relevanta kriminalfilmer. Det behövs fler sådana – inte bleka, massproducerade kopior. Tyvärr drar Peter Haber-upplagan åt det hållet snarare än Mannen på balkongen.
Mannen på balkongen 1993-Sverige-Tyskland. 94 min. Färg. Regi: Daniel Alfredson. Manus: Jonas Cornell, Daniel Alfredson. Bok: Maj Sjöwall, Per Wahlöö. Foto: Peter Mokrosinski. I rollerna: Gösta Ekman (Martin Beck), Kjell Bergqvist (Lennart Kollberg), Rolf Lassgård (Gunvald Larsson), Niklas Hjulström, Bernt Ström, Jonas Falk, Tova Magnusson-Norling… Mats Arehn.
Trivia: Se Brandbilen som försvann för en lista på seriens andra filmer.
Guldbagge: Bästa manus.
Sista ordet: “Gösta och jag har ju känt varandra i 20 år och talat om att han skulle göra Martin Beck. Han är framförallt en bra skådespelare. Man är ju glad när man får en bra skådespelare i en roll man hittat på. Nu har han ju uppnått mogen ålder. Och så klär han så bra i mustasch.” (Sjöwall 1992, Aftonbladet)