En dokumentär som tecknar ett kärleksfullt porträtt av keramikern Lisa Larson, vars verk har uppmärksammats och blivit folkkära i Sverige och utomlands, inte minst Japan.

Vi möter henne under pandemin då hon precis har förlorat sin make Gunnar och vänjer sig vid ett liv utan honom. Ett av hennes barnbarn, Emilia Ekman Larson, är filmare och skildrar sin farmor under tiden fram till hennes bortgång 2024, då kroppen tynar bort men inte arbetslusten. Den har funnits där hela tiden och det blir tillfälle i filmen för Larson att fundera över sin karriär, sitt äktenskap och ifall hon har fungerat väl i rollen som mor.

En gripande, sympatisk och välgjord film om en anspråkslös och självkritisk, men framgångsrik, konstnär.

2025-Sverige. 90 min. Färg/Svartvit. Regi, manus: Emilia Ekman Larson. Musik: Aramis Silvereke. 

Sista ordet: “Jag har alltid tänkt att jag skulle bli konstnär. Alla är konstnärer i min släkt och farmor har alltid uppmuntrat mig. Men när jag pluggade konst och hantverk trivdes jag inte i den världen. Alla i klassen visste vem min farmor var, men jag hade inga svar på deras frågor. Jag kände att jag inte kände min farmor på riktigt. Hon var alltid glad och på gång, men inte så närvarande. Så jag började ta med kameran när jag träffade henne – som ett sätt att lära känna henne.” (Ekman Larson, Art Notes)